Vi har varit ett par i ett år och fyra månader nu. Jag och Stefan. Kortfattat gick det till så här.

1 maj 2014: Jag hittar Stefans profil och mejlar honom enligt följande: ”Hej, hur går det för dig i jakten på kvinnan med stort K? Dejtar du något och får du något “resultat”? Jag är lite nyfiken på dig. Tycker att du verkar vara en sympatisk, klok och mysig person. Ha det så bra! Maria”

Stefan svarade tio minuter senare: ”Hej Maria. Tack ska du ha. Kollade precis in din profil faktiskt, nu när du besökte min. Uppfattar dig som glad förstås, trevlig bild med gitarren där . Jag dejtar en del. Träffat några få som jag blivit intresserad av och det har väl blivit bra i några fall, men inget långvarigt ännu. Säker på att det blir bra till slut. Fint namn du har. Har alltid gillat det namnet och du ser ut som någon jag skulle vilja träffa. Jag tror mycket på kemi. Om du har lust bjuder jag gärna på en fika på stan i helgen. Om du kan också förstås. Mvh Stefan”

I nästa mejl bokade vi träff söndagen tre dagar senare. Vi gillade att vi båda var “pang på rödbetan”. Vi skulle mötas på Medborgarplatsen klockan 15. Från mitt allra första mejl tills vi träffades följde en intensiv, märklig och smått fantastisk mejlväxling via Pancakes chatt. I efterhand skrev jag ut konversationen som blev 20 tätskrivna sidor.

När vi sedan träffades på söndagen kände vi båda attraktion. Vi hade en mysig tretimmarsdejt som till och med innehöll lite handhållande och en puss. När vi skildes åt bokade vi en träff hemma hos Stefan på tisdagen. Det blev middag, övernattning och sedan dess har vi hängt ihop och haft fantastiska månader tillsammans. Vi säger att vi är varandras “belöning”. Två månader efter att vi träffats skrev jag en sång som säger det mesta om vår kärlekssaga. Så här går texten:

”På en bänk på Medis med huvudet sänkt Är hon en till i raden? hade han tänkt. Men så kände han liksom en god energi, en bubbla som växte med hopp inuti. Så stod hon bredvid, med glittrande blå och läppar som gjorda att ge och att få. Här börjar den sagan om kvinnan och mannen som saknat en bit av sig själva och fann dem. De var rätt så kräsna, med högt ställda mål. Hon sa, finns han, som tar mig till nästa nivå. Han hade sett tecken – det var nåt på gång, så kom denna kvinna med glädje och sång. Du fyller mitt tomrum med ditt överflöd sa han, och gav henne en bit av sitt bröd. Och du, du har kroppen som gjord för min hand, sa hon, och sen satte hon hans kropp i brand. Sen många besvikelser kände han tvivlet Men hon bara var den hon var på sitt sätt Var sökandet slut nu, våga´ han tro? Att hon var hans kvinna, som kom med ro? Förunderligt och märkligt, sa hon till sig själv, Han är det jag förtjänar, förstår jag väl. Och ändå så ofattbart magiskt och rätt att mötet i maj burit frukt så här lätt. Hur historien slutar känner ingen alls till men en sak är säker – vårt kärlekspar vill så innerligt gärna att detta är introt till deras framtida livs egen låt. Han sa, sen jag mötte dig känner jag en sån frid. Hon sa, med dig kan jag vandra i evig tid. Så oerhört nöjda de var med varann. Och sagan – den visar sig vara helt sann.”

Tja… sedan dess har det gått mer än ett år. Och sagan känns bara mer och mer sann.

Tack Happy Pancake, för att ni skapat ett forum där vi kunde träffas.